Det community som är närmast dig är inte din släkt, utan dina grannar. Ändå är vi svenskar så dåliga på att ta vara på det. För en del svenskar är grannarna den största fienden.

Det finns ett fenomen som jag fortfarande inte kan förklara. Du känner igen det. Man ska gå ut genom lägenhetsdörren, men ser grannen genom kikhålet. Så man väntar tills grannen har gått ner för trapporna. Och då är det fritt fram att gå ut. Vi gör allt vi kan för att undvika att få ögonkontakt med grannar. Varför är det så?

Är svenskar så individualistiska att det är normalt att inte säga hej till en annan människa som bor i samma hus som oss själva? I andra länder pratar folk med främlingar, men det här är inte ens främmande människor, det är personer som bor vägg-i-vägg.

Jag har själv varit precis en sån där. En som inte hälsar. Den som gömmer sig för andra människor i huset.

När jag flyttade 2015, så startade jag och min vän Seluah en kortvarig Facebook-sida där vi uppmanade folk att ändra på det här, Fika för Porten. Vi hamnade i lokaltidningen också (bilden ovan).

Det är enkelt. Du sätter upp en lapp och bjuder in dina grannar på fika. Det kanske låter läskigt, men det är snarare… trevligt. Du kan baka eller bara köpa fika. Effekterna blir väldigt stora. I min port, kom det 6 personer, men bara lappen gjorde att folk blev glada. Att bli inbjuden gör att man känner sig sedd. Fler började säga hej och ville lära känna varandra lite mer. En granne som missade fikat, bakade pizza och bjöd tillbaka.

Jag har skrivit om grannar och ensamhet förut, t.ex. i Dagens Arena om när jag erbjöd grannen ovanför mig att följa med och rösta. Eller i Dagens ETC om varför grannar är ditt närmaste community.

När det är kris, då är det grannarna som du behöver hjälp av. Det är oftast då vi tycker det är självklart att ställa upp. Till och med Myndigheten för civilt försvar tipsar om att det är avgörande att känna sina grannar för krisberedskap.

Det är också möjligt att bygga ett community av ditt grannskap. En hyresgästförening eller bostadsrättsförening är en samling av grannar som vill göra nåt bra för sitt område. Städdagar är egentligen till för att lära känna varandra – inte för att göra något som ett städbolag lika gärna kunde ha gjort. Det stärker communityt.

Men i helgen kom Störningsjouren och stängde ner min födelsedagsfest.

– Någon har skickat in klagomål på ljudet, så ni behöver sänka volymen här, sa den ena.

Så jag tackade dem och bad mina gäster vara tysta.

En bra granne ska ju följa reglerna. Man ska inte störa. Samtidigt så skaver det när en granne vägrar knacka på (efter en sån fin lapp) och prata rakt ut. Och att då kunna säga: “Vet ni, den här festen är för högljudd, jag försöker sova”. Lyssnar man inte då, så är det kanske mer rimligt att ringa Störningsjouren.

Men är det inte också ett störigt beteende att gola?

Så morgonen därpå gick jag ner till familjen som bor under mig. Jag gav dem ett påskägg och matlådor med maten som jag hade lagat till festen. De blev glada. Jag tackade dem för sitt tålamod med min högljudda fest.

Deras svar:

– Men vafan? Om man fyller år måste man kunna ha fest. Klart det var högljutt, men du har ju inte fest så ofta.

Det var inte de som ringde Störningsjouren. Men de tyckte också att det var osjyst att inte plinga på först. Vi vill inte ha ett sånt grannskap.

Kanske är personen som klagade nån som inte skulle säga hej i trappan.

Hur borde ett grannskap se ut istället? Det behöver bli mindre anonymt, mindre baserat på boendeappar och Facebook-grupper. Lär känna folks namn, ha grillkvällar tillsammans. En av mina grannar brukar ha kräftskiva varje år. Du kan gå på årsmötet och lära känna de andra. Skapa gemensamma projekt, kanske en trädgårdsgrupp. En äldre granne har en promenadgrupp som går i skogen nån gång i månaden. De här sakerna är insatser som stärker det här communityt.

Det blir också trevligare. Och hellre trevligt än anonymt.

Men det börjar så klart med ett hej. Det kanske är läskigt. Men det är värt det.

Läs även: