Killars vänskaper kan förändras

Jag har sett tio säsonger av USA:s Love is Blind, de två brittiska säsongerna och alla tre svenska. Jag kollar mest för att kunna följa reaktionsavsnitten i min favoritpodd, Så vad händer.

En person jag träffade på en fest beskrev Love is Blind så här: ”heterosexuella blir inlåsta i en bur och måste fria för att komma ut.”

Nu när den här säsongen är slut (no spoilers), vill jag bara reflektera över en grej. I de tre första avsnitten visar programmet något nytt. Killar som faktiskt kan sätta ord på sina känslor inför varandra. Och några som inte kan det. Här är några exempel:

Aron, den 2,06m långe basketentreprenören, är en gentle giant. Han säger rakt ut när han känner ångest, när han är kär och vad han blir ledsen över.

Fabian, Sveriges darling, som kämpat med att hitta kärlek sen han förlorade sina föräldrar i en bilolycka. Han visar sina tårar öppet och faller ner på knäna när han inte lyckas få det han vill ha.

Daniel, säljaren, som inte har mer personlighet eller djup (av vad han visar) än att han kan sälja sand i Sahara. Han fattar inte det här med att prata om känslor och att lyssna på andra. Därför är han antagligen den som växer mest under programmets gång.

Det är fint att se ett program där killar faktiskt får vara sårbara och att de kan stötta varandra. De kramas och lyssnar på varandra. Det är också steg 3 i min metod för att fördjupa sina djupa vänskaper, att lyssna på och validera varandras känslor (se videon på Youtube).

Men när Daniel är som mest drabbad av sin oro i kapslarna, frågar en annan kille ”Vill du komma hit och ventilera lite?”, så svarar han snabbt: "Nej" och skakar på huvudet. Det är så ovanligt att manliga vänner erbjuder stöd till varandra, att det inte känns tryggt att dela med sig av sin sårbarhet. Hade Daniel tagit den chansen, så kanske han hade blivit bättre på att uttrycka sina känslor till kvinnan han ville fria till. Då kanske resten av säsongen hade gått bättre för honom.

/ Tan the Man

Klicka för att komma till Youtube-kanalen.

En tanke

Sveriges kultur skrämmer bort människor

I början av 2025 sitter jag på en uteservering i Jerusalems gamla stad. Jag fikar med en palestinsk kvinna, vi kan kalla henne Amal. Hon säger att hon är 60 år, men ser mycket yngre ut. Hon har en laxrosa hijab, en lång vit kappa och har väldigt nära till skratt.

– Jag skulle aldrig kunna flytta till Sverige, säger Amal plötsligt.

Jag blir chockad. Hon har precis berättat att hon saknar sina vuxna söner som bor i Sverige. De är så viktiga för henne, men ändå skulle hon inte trivas.

Amals familj har bott i flera decennier i huset i Gamla stan. Hon blir lite av en kändis på Tiktok under pandemin när hon lägger upp videor från Al Aqsa-moskén. Hon pratar på engelska i sina klipp och är lite busig ibland när hon promenerar genom kullerstensgränderna. Hon tittar in i olika fabriker, öppnar stängda gröna dörrar och börja filma direkt.

Samtidigt bor hon i en stad som är annekterad av Israel. Om hon skulle lämna sin lägenhet, så skulle familjen antagligen förlora den till israeliska bosättare. I Gamla stan är det många israeliska flaggor som hänger på stenfasaderna till gamla palestinska hem. En del blir utpressade att flytta, vissa blir utköpta.

Men Amals vardag handlar inte om det. Hon träffar människor varje dag. Hon umgås med turister, välkomnar folk till picknick på Al Aqsa-området, där hon bjuder på sin berömda makloubeh (den palestinska upp-och-ner-vända risrätten). Hon är väldigt omtyckt. Grannar, vänner och familjemedlemmar är konstant i hennes omgivning och vardag. Det är en känsla av att alla känner alla. Ett community.

Den här sättet att vara – att vara inbjudande till främlingar – är en del av den palestinska kulturen. Under mina tre månader som följeslagare på Västbanken fick jag uppleva mycket av det.

– Om jag flyttar till Sverige, så kommer jag till ett nytt land där jag inte pratar språket och inte känner nån, säger Amal.

Hur ska hon kunna ha kvar den här delen av sin livskvalitet – hennes community – om hon skulle bo i Sverige? Det är kostnaden för att flytta hit, hon skulle inte må bra av det, trots att hon har familj här. Det är svårt att övertyga henne genom att säga “Jo, det svenska folket är varmt och välkomnande”, när jag själv inte ens tror på det. Alldeles för många känner sig isolerade här och det är särskilt svårt för nyanlända att komma in i samhället. Därför tror jag att vår kultur skulle behöva bli mer öppen.

Idag har det gått en vecka sen Eid-al-fitr, den muslimska högtiden som avslutar Ramadan.

Det magiska med iftar – att bryta fastan – det är inte bara att få äta efter att ha varit hungrig hela dagen. Utan mötet med andra människor.

Under den senaste månaden har jag brutit fastan med främlingar, med vänner och med familj. På restaurang och hemma hos folk. Det tvingar en att komma ut och umgås.

Därför är iftar snarare ett sätt att bryta ensamheten och att stärka ens communities. Jag skrev om det i Dagens ETC under förra Ramadan, att fastan gör att vi känner oss mindre ensamma.

Kaféet i Gamla stan i östra Jerusalem

Vi som bor i Sverige skulle må bättre om vi kunde inspireras av levnadssätten från andra kulturer. Att säga hej till grannar, prata med främlingar på bussen, att bjuda in människor på middag. Ju mindre vi isolerar oss, desto fler kan känna sig välkomna.

Vi kan också träna på det här, att prata mer och bjuda in.

I östra Jerusalem har Israel nu tyvärr stängt ner Gamla stan under slutet av Ramadan och under Eid, efter att Israel attackerade Iran. I Amals videor ser jag bara tomma gator och Al Aqsa-moskén som brukar vara fyllt med hundratusentals människor. Nu är det bara murar och stengolv, hon lägger upp en ledsen emoji och skriver ”Sad”.

Så enkelt är det att krossa den gemenskapen som människor behöver under Ramadan, och särskilt för människor som redan lever i en militär ockupation. Det är lättare att bryta ner något än att bygga upp. Jag tror vi behöver anstränga oss för att få människor att samlas, oavsett om det är i Palestina eller i Sverige.

Läs även:

Kikaren

Dokumentär · Netflix

Perfect Neighbor

En svart mamma i ett arbetarklassområde i Florida, Ajike Owens, blir skjuten av sin vita granne. Vi får följa mördarens egna larmsamtal genom polisens bodycams. Hon klagar konstant på grannbarnen som leker utanför hennes tomt. Jag skrek och grät framför TV:n.

Förutom att belysa tragedin i mordet och Floridas stand your ground-lagar som drabbar svarta medborgare, så finns det andra viktiga berättelser om ensamhet här. En granne bryr sig bara om sitt privata område. Andra grannar bryr sig om varandra.

Filmen blev nominerad till en Oscar. Se dokumentären på Netflix.

Ute bland folk

Robotkatter kan minska ensamheten bland äldre

Redan idag är det vanligt med kommuner som har sällskapsrobotar i form av hundar eller katter i demensvården och på äldreboenden. Det ska minska ensamheten och öka samspelet bland de boende.

Läs mer på TV4 Nyheterna.

En fråga

Finns det delar i svensk kultur som hade kunnat ändras på för att göra landet mindre ensamt? Vad skulle du själv kunna göra för att bidra till det? Svara på mejlet om du vill dela med dig.

Scroll-stopp

When we eat together, we look like brothers

Gästarbetare från Sydasien svarar på frågan ”What brings you joy this Ramadan?". De säger att det är fint att vara med andra människor och att de saknar sina barn.

Instagram post

Keep Reading