I början av 2025 sitter jag på en uteservering i Jerusalems gamla stad. Jag fikar med en palestinsk kvinna, vi kan kalla henne Amal. Hon säger att hon är 60 år, men ser mycket yngre ut. Hon har en laxrosa hijab, en lång vit kappa och har väldigt nära till skratt.

– Jag skulle aldrig kunna flytta till Sverige, säger Amal plötsligt.

Jag blir chockad. Hon har precis berättat att hon saknar sina vuxna söner som bor i Sverige. De är så viktiga för henne, men ändå skulle hon inte trivas.

Amals familj har bott i flera decennier i huset i Gamla stan. Hon blir lite av en kändis på Tiktok under pandemin när hon lägger upp videor från Al Aqsa-moskén. Hon pratar på engelska i sina klipp och är lite busig ibland när hon promenerar genom kullerstensgränderna. Hon tittar in i olika fabriker, öppnar stängda gröna dörrar och börja filma direkt.

Samtidigt bor hon i en stad som är annekterad av Israel. Om hon skulle lämna sin lägenhet, så skulle familjen antagligen förlora den till israeliska bosättare. I Gamla stan är det många israeliska flaggor som hänger på stenfasaderna till gamla palestinska hem. En del blir utpressade att flytta, vissa blir utköpta.

Men Amals vardag handlar inte om det. Hon träffar människor varje dag. Hon umgås med turister, välkomnar folk till picknick på Al Aqsa-området, där hon bjuder på sin berömda makloubeh (den palestinska upp-och-ner-vända risrätten). Hon är väldigt omtyckt. Grannar, vänner och familjemedlemmar är konstant i hennes omgivning och vardag. Det är en känsla av att alla känner alla. Ett community.

Den här sättet att vara – att vara inbjudande till främlingar – är en del av den palestinska kulturen. Under mina tre månader som följeslagare på Västbanken fick jag uppleva mycket av det.

– Om jag flyttar till Sverige, så kommer jag till ett nytt land där jag inte pratar språket och inte känner nån, säger Amal.

Hur ska hon kunna ha kvar den här delen av sin livskvalitet – hennes community – om hon skulle bo i Sverige? Det är kostnaden för att flytta hit, hon skulle inte må bra av det, trots att hon har familj här. Det är svårt att övertyga henne genom att säga “Jo, det svenska folket är varmt och välkomnande”, när jag själv inte ens tror på det. Alldeles för många känner sig isolerade här och det är särskilt svårt för nyanlända att komma in i samhället. Därför tror jag att vår kultur skulle behöva bli mer öppen.

Vi som bor i Sverige skulle må bättre om vi kunde inspireras av levnadssätten från andra kulturer. Att säga hej till grannar, prata med främlingar på bussen, att bjuda in människor på middag. Ju mindre vi isolerar oss, desto fler kan känna sig välkomna.

Vi kan också träna på det här, att prata mer och bjuda in.

I östra Jerusalem har Israel nu tyvärr stängt ner Gamla stan under slutet av Ramadan och under Eid, efter att Israel attackerade Iran. I Amals videor ser jag bara tomma gator och Al Aqsa-moskén som brukar vara fyllt med hundratusentals människor. Nu är det bara murar och stengolv, hon lägger upp en ledsen emoji och skriver ”Sad”.

Så enkelt är det att krossa den gemenskapen som människor behöver under Ramadan, och särskilt för människor som redan lever i en militär ockupation. Det är lättare att bryta ner något än att bygga upp. Jag tror vi behöver anstränga oss för att få människor att samlas, oavsett om det är i Palestina eller i Sverige.

Läs även: