Hur kunde en palestinsk-libanesisk kvinna som har kämpat mot rasism hela sin politiska karriär plötsligt sälja ut både sitt parti och regeringen till nationalister?

Den frågan ställer jag i min reel som nu har fått över 100 000 visningar på Instagram och Facebook.

Simona Mohamssons historia – som hon upprepar varje gång hon berättar om sig själv – handlar om hur hennes pappa Mehsen Mohammed kom till Sverige och bytte sitt efternamn. (Podden Amie & Fanna frågar sig också varför det uttalas MO-hamsson, som i ”Johansson”).

Det här handlar om hur Simona ser på invandrare i Sverige. Att vi ska vara som henne. Passa in. Assimilera oss.

Samtidigt har hon varit tydlig med att hon blev politiskt aktiv för att bekämpa Sverigedemokraterna.

För de av oss som är icke-vita eller har vuxit upp i Orten vet exakt vad det här är. Du kommer in i ett vitt rum, till exempel i gymnasiet, på jobbet eller i en förening. Du är den enda som kanske har en brytning eller som inte förstår vad de andra svenskarna pratar om. Du känner att ingen riktigt förstår dig.

På lunchrasten berättar en kollega om den senaste skidresan till Åre. Eller hur de ska åka till landet och hänga i sommarstugan. Nån pratar om hur härligt det är med kräftskiva. Det är olika referenser som många av oss inte fattar. Men vi nickar med. Hur blir man ens bjuden till en kräftskiva?

Jag skrev om det i somras när hon valdes till partiledare. Hon stod på Almedalsscenen med svenska flaggan i bakgrunden. Kallade sig själv “liberal patriot”. Senare sa hon att hon älskade Sverige mer än Jimmie Åkesson. Det är överkompensation.

Ja, det här tjatet om att man ska anpassa sig till ”svenska värderingar”. Det är fortfarande ingen som förklarat vad de här påhittade nationalistiska värderingarna är.

Det förpassar ansvaret för segregationen till individen.

Men det är inte invandrares ansvar att ändra sina namn eller sina sätt att vara på. Det är politiker som har tagit beslut för att skapa segregerade städer. Det går absolut att vara sig själv och en del av samhället.

Under hösten följde jag Zohran Mamdanis valkampanj på plats i New York. Jag hade aldrig sett något liknande. Att en politiker kunde stolt visa upp sin kultur och sin religion. Vi dansade till Bollywood-låten Dhoom Machale på valvakan (som Zohran spelade efter sitt tal). Det kändes så ovanligt. Måste man inte låtsas vara vit för att vara en del av politiken?

Bad Bunny gjorde förra månaden en av de mest sedda Superbowl-numrena nånsin. En hyllning till Puerto Rico som gav gåshud. Helt på spanska.

I helgen vann filmen K-Pop Demon Hunters två Oscars. Den ena regissören höll i statyetten och sa hur viktigt det var att få visa upp sin koreanska kultur och bli erkänd för det. Det måste vara okej att få vara sig själv. Och att inte behöva dölja eller skämmas för det.

Det går alltså att kunna visa upp sin kultur i vita rum. Och ändå bli accepterad.

Simona Mohamsson gör raka motsatsen. Nu assimilerar hon partiet med SD. Och då förlorar Liberalerna sin identitet. Och sitt nästa val. Det finns ingen återvändo för Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson kan bli nästa statsminister. ”Sverige är svenskarnas land”, sa han i Almedalen.

Och nu skrattar Simona med – och kramas med – rasisterna som hon en gång påstod att hon hatade.

Läs även: